Ett maraton i mörker, men vi jagade sanningen.

När jag kom hem insåg jag att jag behövde träna. Haha så jag snörade på mig skorna och stack ut. Jennie och hennes mamma kom och tutade på mig, så jag bestämde mig för att springa hem till henne och sedan ta ett glas vatten. Vilket jag gjorde, och när jag skulle springa hem så gav jag upp efter ca 2 kilometer. Jag fick ont i knät och jag kände att om jag skulle fortsatt så hade jag fått ännu mer ont. Men tyvärr så var jag ju tvungen att gå resten av biten också. Vilket jag verkligen känner i knät nu. Men jag hoppas att det släpper snart. Jag frös även väldigt mycket när jag gick, så vi för även hoppas på att det inte blir någon förkylning.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill ha sommar!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0